EU - så började det
Det
nya Europa växer fram ur krigets ruiner
Endast några år efter andra världskrigets slut inledde sex
västeuropeiska stater det samarbete som under de påföljande fem
decennierna utvecklades till dagens Europeiska union. År 1951
undertecknade Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna
och Västtyskland Kol- och stålfördraget. Ett år senare
upprättades Kol- och stålgemenskapen (EKSG) mellan dessa
länder. Nästa steg i utvecklingen av det europeiska samarbetet togs
1957 vid undertecknandet av Romfördragen. Genom
Romfördragen upprättades Europeiska ekonomiska gemenskapen
(EEG) och Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom).
Dessa tre gemenskaper samlades under namnet Europeiska
gemenskaperna (EG).
Sedan upprättandet av de tre första gemenskaperna har flera
fördrag undertecknats. De senaste i raden är Fördraget om
Europeiska unionen (EU-fördraget) som undertecknades i
Maastricht 1992, Amsterdamfördraget 1997 och
Nicefördraget 2001. Genom EU-fördraget ersattes de tre
Europeiska gemenskaperna av Europeiska unionen (EU). Europeiska
gemenskapen (EG) finns dock kvar som en del av EU och omfattar det
överstatliga samarbetet.
År 2004 undertecknade EU:s medlemsstater Fördrag om
upprättande av en konstitution för Europa
(Konstitutionsfördraget). Det nya fördraget var tänkt att ersätta
de tidigare fördragen som EU-samarbetet vilar på. Fördraget kan
dock först träda ikraft när alla 27 medlemsstater har ratificerat
(godkänt) det. Efter att Frankrike och Nederländerna, i nationella
folkomröstningar, röstat nej till fördraget har processen för att
godkänna fördraget i andra EU-länder avstannat.
Läs mer om EU:s framväxt på Riksdagens EU-upplysnings
hemsida
